Söndagsmannen
Kapitel 1 - 2 - 3 - 4 - 5

”Ett paket till dig. På vaktmästeriet.”
Det tog bara två dagar att få utredningen nedskickad från Piteå. Noggrant inslagen i en kartong som kändes som minst tio kilo i Elinas armar och nästan det dubbla när hon bar det tillbaka till sitt arbetsrum. Hon svepte undan papperen på skrivbordet med handen och lät paketet dunsa ned. Med en brevkniv sprättade hon upp plasttejpen och öppnade kartongen. Överst låg ett nyskrivet brev, undertecknat av en kriminalkommissarie i Piteå:

Beslag gjorda på brottsplatsen, dvs. brev, personliga attiraljer m.m., förvaras alltfort vid polismyndigheten i Piteå. Omhändertaget humanbiologiskt material har överförts till SKL Linköping. Fotografier bifogas dock denna försändelse.

Som ett meddelande från yttre rymden, tänkte Elina. Hon lyfte ur pappersbuntarna och gjorde ett snabbt överslag: drygt 3000 sidor.
Mer än lite fritidssysselsättning, tänkte hon och tittade på klockan. Den var tio på förmiddagen. Klockan ett skulle hon förhöra en kvinna som för tredje gången polisanmält sin make för misshandel. Innan dess måste hon sätta sig in i fallet. Det låg i korgen på hennes skrivbord. Hon tittade på klockan igen. Packen från Piteå drog mer. För första gången sedan i vintras kände hon något som kunde liknas vid förväntan inför en -arbetsuppgift. Hon sjönk ned på sin stol och började bläddra i den översta pappersbunten.
Brottsoffret hette Ylva Marieanne Malmberg, född den 30 september 1954. Bosatt på Sandgärdsgatan i Västerås. Studerande, inskriven vid Tärna folkhögskola i Sala läsåren 1977 till 1979. Kurser i u-landskunskap och i konsthantverk.
Elina letade i högarna efter ett fotografi på kvinnan, för att ha henne på näthinnan när hon läste vidare. Hon hittade en gulnad plastmapp. Också fotografierna hade missfärgats lite. Den översta bilden visade tre skrattande flickor, eller var de redan kvinnor? Hon undrade vem som var Ylva Malmberg. Nästa bild föreställde en kvinna vid en skrivmaskin som tittade upp mot fotografen och log. På baksidan hade någon skrivit ”Ylva M.” Elina gissade att noteringen hade gjorts av en utredare. Kvinnan hade långt rakt hår, varken mörkt eller ljust, och en stickad tröja. Ganska söt, tänkte Elina. Men rätt alldaglig.
I en elevkatalog från Tärna 1978 satt Ylva Malmberg på knä tillsammans med fyra andra kvinnor. Bakom dem hukade tre pojkar, eller var de redan män? En av dem höll händerna på Ylvas axlar. Han hade långt ljust hår, polotröja och såg barnslig ut.
Hon tittade på klockan igen. Den var snart halv elva. Med en suck lade hon ifrån sig fotografierna och sträckte sig mot korgen på skrivbordet.

Kvinnan som satte sig framför Elina saknade två tänder i överkäken och var blå, gul och röd över vänster öga. Vitan i ögat var blodsprängd. Hon såg tio år äldre ut än hon var. Elina hade mött henne förr, ett år tidigare. Anledningen var densamma. Maken hade fått fängelse och sedan besöksförbud, men kvinnan hade återvänt frivilligt. Precis som hon gjorde efter första misshandelsdomen mot mannen.
”Den här gången ska jag lämna honom”, sa hon. ”Hoppas han brinner i helvetet. Titta på mina tänder!”
”Varför gick du tillbaka förra gången?” frågade Elina trots att hon visste svaret.
”Han lovade att det var sista gången. Jag vet, jag är dum som en gås. Så där har han sagt varje gång.”
”Första domen var 1999”, sa Elina. ”För fem år sen. Ni har varit gifta i fjorton år. När slog han dig första gången?”
”På smekmånaden. Vi var på Kanarieöarna och han var fullare än jag nånsin sett honom tidigare.”
Hon lutade sig fram mot Elina. ”Jag anmälde honom inte då, men ett par år senare gjorde jag det. Han blånekade och polisen lade ner det hela. Ingen brydde sig. Sen blev jag fast, liksom. Jag kom inte loss. Om ni hade tagit honom första gången hade det inte blivit så här.”
Elina nickade. Hon kunde inte annat än hålla med.

Så fort kvinnan gått och Elina skrivit ut förhöret tog hon fram utredningen från Piteå igen. Hon blev sittande resten av -eftermiddagen. Hon fick allt svårare att inte låta sig ryckas med. Hjärnan började arbeta som på ett okänt kommando. Ofrivilligt började hon söka efter luckor i utredningen, misstag som hennes kolleger hade gjort. Ylva Marieanne Malmberg hade hittats av två skidåkare i närheten av Jäkkvik, ett litet samhälle några mil från norska gränsen. En kopia av en karta fanns med i utredningen. Ett kryss utmärkte fyndplatsen, alldeles i närheten av Kungsleden som passerade förbi Jäkkvik. Elina hade aldrig varit i den delen av fjällvärlden och kunde inte riktigt se platsen framför sig.
Enligt rättsläkaren hade liket legat ute i terrängen under minst ett halvår och var nästan helt snötäckt när det hittades. Elina drog fingret längs utlåtandet och försökte tolka den medicinska beskrivningen till sin egen terminologi.
Plötsligt ryckte hon åt sig fingret, som om något skulle hugga tag i det. Offrets ben … de visade spår efter huggtänder. Märkena var karakteristiska och fick Elina att rysa: en varg hade gnagt på Ylva Marieanne Malmbergs underben. Det hade skett efter att döden inträffat. Hon hade blivit dubbelt skändad av rovdjur, först i livet och sedan i döden.
Hon lade ifrån sig papperen. Handen skakade lätt. Efter några minuter fortsatte hon att läsa.
Kvinnan hade blivit strypt, precis som Kärnlund mindes. Eftersom det gått så lång tid innan liket hittades hade trovärdigheten i olika vittnesmål vägts samman med fynd nära mordplatsen för att få fram en dödsdag. Den fastställdes officiellt till den 1 oktober 1979.
Kärnlund hade haft fel, mordet hade inte begåtts på 1980-talet. Utan 1979 … för snart tjugofem år sedan. Elina tittade på sin bordsalmanacka. Fredagen den 3 september 2004. Hon räknade baklänges. Det var tjugosju dagar kvar till tjugofemårsdagen. Då skulle mordet preskriberas. Om exakt tre veckor och sex dagar skulle mördaren gå fri. Om han inte greps innan dess.