Söndagsmannen
Kapitel 1 - 2 - 3 - 4 - 5

Det här går inte längre. Jag måste ta mig samman.
Elina Wiik stirrade ut genom fönstret i sitt rum på polishuset. Framför henne låg högar av outredda brott. Vart och ett var som en anklagelse mot henne.
Åtta månader hade gått sedan Elina fick fast Annika Liljas och Jamal Al-Sharifs mördare. Det var dagen före julafton 2003.
I början hade hon agerat rationellt, uppträtt som om inget hänt, som om hon skulle kunna fortsätta vara polis utan att något förändrats. Ett dödshot bekom henne inte, hon hade ju varit med förr. Motståndet inom huset kunde hon skaka av sig. Psyket var starkt. Ännu en guldstjärna i hennes bok, lite mer omskriven i media, det var allt.
Sedan kom den privata uppgörelsen. Efter den tappade hon greppet. Eller kanske släppte hon det alldeles självmant: gav efter, lät sig driva iväg. Bara autopiloten räddade henne från att försvinna bortom horisonten.
Det hade inte varit en plåga. Snarare intressant. Ibland till och med njutningsfullt. Hon hade alltid lockats av att öppna sina inre dörrar men aldrig förut vågat. Våren och sommaren hade varit ett stormande hav. Hon hade fortfarande inte fast mark under fötterna.
Nu var sommaren slut, det var snart september men fortfarande varmt. Hon var morgontidig som vanligt, hade ännu svårare att sova nu än förut. Varje morgon tog hon en promenad. En halvtimme, ibland mer. Det var dagens bästa stund. Halv åtta hade hon låst upp sin dörr och slagit sig ned vid skrivbordet. Den här dagen verkade bli som gårdagen. Hon visste att det var dags att ta itu med sig själv, men inte riktigt hur.
En lätt knackning på dörren. ”Kom in.” John Rosén öppnade och steg in. Han var hennes chef i mordgruppen, ett specialkommando inriktat på att lösa komplicerade mordfall i länet. Han stängde efter sig och ställde sig vid dörren. Elina tyckte att han såg plågad ut. ”Har du hört?” sa han. Elina skakade på huvudet. Hon hade inte hört någonting som John skulle kunna tänkas berätta om. Ett nytt spaningsmord? Elina hann känna en snabb ilning av förväntan.
”Det är Kärnlund. Han har fått en hjärtattack.”
Elina tog sig för bröstet.
”Han lever”, fortsatte Rosén. ”Men jag tror att det är illa.”

Egon Jönsson kunde berätta mer på åttamötet. Det hade hänt vid tiotiden kvällen innan. Oskar Kärnlund hade fallit ihop framför teven, helt utan förvarning. En ambulans hade varit snabbt på plats. Det hade räddat hans liv. Men tillståndet var kritiskt.
Pengar samlades in till blommor, 280 kronor. De fjorton kriminalarna på mötet bestämde att Jönsson, Kärnlunds efter-trädare som rotelchef, och Elina Wiik, den enda kvinnan, skulle åka till sjukhuset så snart det lät sig göra. Elina lovade att ordna köpet av blommorna.
Just när hon klev ut på trottoaren hann John Rosén ifatt henne. ”Jag följer med dig till floristen”, sa han.
De gick över Svartån in mot centrum, mot blomsterbutiken i det omgjorda Domushuset. Det var en lysande vacker morgon, en sådan där med berusande hög luft, just när hösten ska ta vid efter sommaren. Men människornas förnöjda miner gjorde bara Elina irriterad. Visste de inte vad som hänt?
”Det är så hemskt att jag inte vet vad jag ska säga”, sa hon. ”Det är ju bara drygt ett halvår sen han gick i pension. Han får bara inte dö. Det är inte rättvist.”
”Kärnlund är av hårdare virke”, sa Rosén. ”En hjärtattack knäcker inte en sån man. Han kommer att klara sig.”
Elina skakade på huvudet. ”Jag tänker åka dit nu. Jag tänker sitta där tills krisen är över.”
”Han gillar dig”, sa Rosén. ”Gör det.”
”Oskar Kärnlund har alltid trott på mig.”
”Jag vet det.”
”Så nu tänker jag tro på honom.”

Egon Jönsson tyckte att det var för tidigt att åka. De skulle vara i vägen och Kärnlunds fru kanske inte ville bli störd. Hon ville nog vara ensam med sin man. Men han hade böjt sig för Elinas bestämdhet. Tillsammans klev de in på hjärtintensiven och frågade sig fram till hans rum. Oskar Kärnlund låg med en syrgasmask över ansiktet, orörlig och borta från världen, men kardiogrammet bredvid sängen signalerade liv. Vera Kärnlund, liten men tyngd, satt på en stol. Hon tog tyst deras händer när de kom in.

Tre dagar senare satt Elina Wiik ensam vid Oskar Kärnlunds säng. Vera Kärnlund hade vakat i två dygn, sovit korta stunder, men till sist tvingats åka hem för att inte riskera sin egen hälsa. Elina hade kommit två gånger om dagen, stannat i en halvtimme eller en timme, men kunde inte göra annat än att vänta. Nu hade hon lovat Vera att stanna några timmar.
Oskar Kärnlund låg tung och grå i sängen. Det såg ut som om han sov. Men så öppnade han ögonen och vände huvudet mot Elina.
”Sitter du här fortfarande?”
”Visste du att jag var här?”
”Jodå, jag såg dig redan igår. På kvällen, eller hur?”
”Du klarade dig, Oskar. Läkarna säger att du kommer att bli bra. Du vet väl det?”
Han log lite.
”Jag tror att det är första gången du kallat mig för Oskar.”
”Det är den där polisjargongen. Att alltid kalla varann vid efternamn. För mig har du alltid varit Kärnlund.”
”Just nu kan jag inte ens föra befäl över mig själv. Det här är för ynkligt.”
Elina ville lägga handen på hans, hon ville säga att han skulle bli stark igen, men Oskar Kärnlund vände bort huvudet och slöt ögonen.

När hon kom två dagar senare satt han uppe i en rullstol i avdelningens dagrum.
”Vera säger att du var hos mig flera gånger om dan medan jag låg medvetslös. Tack.”
”Alla på roteln har oroat sig. Hur är det idag?”
”Läkarna säger att jag måste få en by-pass. Och jag ska visst stanna här ett tag till. Dom vill hålla koll, säger dom. Operationen blir om några veckor. Sen ska visst allt bli som vanligt. Jag blir mitt gamla jag igen. Som om det vore nåt att stå efter.”
Han fortsatte innan Elina hann säga något.
”Det första jag tänkte på när jag vaknade var Vera och Nils och hans två små flickor. När Nils var liten var jag jämt upp-tagen med mitt. Vera tog hand om honom. Den tiden skulle jag vilja ha tillbaka. Men nu är det för sent.”
”Flickorna, då? Kan du inte ge dom din tid?”
”Det är sant som det sägs. När man ska dö passerar ens liv revy framför ögonen. Man gör upp med sig själv. Utan att hyckla. Man blir brutalt ärlig. Dom här dagarna … det har inte varit lätt att överleva.”
”Du kommer inte att dö”, sa Elina och insåg i samma ögonblick att hon reagerade på fel sak. Oskar Kärnlund pratade om sitt liv, inte om sin död. ”Var inte för hård mot dig själv”, lade hon till.
”Vet du”, sa han och såg henne i ögonen med mer intensitet, som om den gamle kommissarien vaknat upp igen. ”Jag tänkte på min familj. Men ett annat ansikte dök upp också.”
”Vems då?”
”En kvinnas ansikte.”
”Nån som du var förälskad i?” frågade Elina snabbt, utan att tänka.
”Nej, nej, en utredning. För länge sen. Kanske i början av 80-talet, jag minns inte exakt. Det var en ung kvinna. Hon hittades i vildmarken, i Norrbotten nånstans. En kollega däruppe höll i utredningen. Men hon var skriven i Västerås, så därför var jag med i utkanten.”
”Vad hände?”
”Strypt, om jag minns rätt. Men kroppen var illa åtgången, hon hade legat utomhus i flera månader. Vi förhörde alla vi kunde komma på. Men vi hittade inte ens nån att misstänka ordentligt. Fallet blev aldrig löst.”
”Varför tänkte du just på henne?”
Han log, ett leende som mest liknade en grimas.
”Kanske för att hon var ännu ett misslyckande.”

John Rosén reste sig och öppnade dörren när Elina knackade på. Han var den enda i polishuset som aldrig ropade ”kom in” när någon sökte honom i hans arbetsrum. När Elina kom drog han dessutom fram en stol åt henne. John Roséns artighet var lika känd som uppskattad bland alla kvinnliga anställda i huset.
”Hur är det med honom?”
”Bättre. Fysiskt i varje fall. Men han verkar väldigt ledsen.”
”Att bli så där brutalt påmind om livets skröplighet kan få vem som helst att hålla sig för skratt.”
”Vi satt och pratade ganska länge. Han började berätta om ett gammalt mordfall, faktiskt.”
”Saknar han jobbet?”
”Jag tror det. När han slutade i vintras såg han fram emot att få rå sig själv. Så sa han åtminstone. Men du vet hur Kärnlund är. En polissjäl. Och med jobbet försvann arbetskamraterna. Det blev nog rätt tomt.”
”Vilket mordfall pratade han om?”
”Hon hette Ylva Malmberg. En ung kvinna. Jag har aldrig hört talas om det, men det var länge sen, långt före min tid. Vi lyckades tydligen aldrig få tag på mördaren. Jag tänkte … jag ska titta lite på det.”
John Rosén drog på munnen. ”För att pigga upp Kärnlund?”
”Ja, varför inte? Den här kvinnan bodde i stan, men det hände i Norrbotten. Var finns utredningen då?”
”Om ingen jobbar med det längre så är väl papperen arkiverade. Norrbotten, sa du?”
Han vände sig om och drog fram en katalog ur bokhyllan.
”Då finns utredningen i Piteå. Polisen där är arkivmyndighet för länet. Skriv upp telefonnumret.”
Elina sträckte sig fram efter en penna. ”Tack”, sa hon och reste sig.
”Elina”, sa Rosén. ”Det är hyggligt av dig, om du tror att det får Kärnlund att må bättre. Men låt det inte ta arbetstid, bara. Det är inte vårt fall och du vet vad som är sagt om oss i mordgruppen. Om vi inte har nån egen mordutredning så ska vi ägna oss åt vanliga brott, precis som alla andra.”
”Inget skulle kunna slita mig från dom inbrott och misshandelsfall som lagras på mitt skrivbord”, sa Elina.
”Glöm inte det”, sa Rosén.
Hon stängde dörren försiktigt bakom sig. Det där var mer än ett självklart påpekande, tänkte hon. Hon vände sig om för att öppna dörren och fråga vad han menade, men hejdade sig. Hon ville inte höra vad han hade att säga.