Söndagsmannen
Kapitel 1 - 2 - 3 - 4 - 5

Bergssluttningarna var ludna av grönska. Cikadornas sång växte till ett dån. En fågel med röda, gröna och blå fjädrar flög lågt över trädgrenarna. Nedåt dalen slingrade sig vägen bort mot solnedgången. Havet skimrade.
Vad gör jag här? tänkte Kari Solbakken när hon trängde sig tillbaka in i bussen efter den korta toalettpausen. Det hade inte funnits någon stolsits och naturligtvis inget papper. Kläderna klibbade mot kroppen, det var fortfarande hett och så syrefattigt att en tändsticka skulle slockna, om den ens gick att tända i den fuktiga luften. Hon hade fönsterplats men rutan gick inte att öppna. Mannen i sätet bredvid var tjock och vällde över på hennes utrymme. Biljetten hade varit billig.
Tre timmar senare krängde hon med stela armar på sig sin ryggsäck vid Giap Bats busstation. En skara förväntansfulla entreprenörer erbjöd genast sina tjänster: ”Motorbike?” Kari grävde i fickorna efter en papperslapp. ”To here”, sa hon. En ung man böjde sig fram och läste. ”Hang Bac. Three dollar.” Kari var så trött att hon accepterade överpriset.
Han körde ganska fort, mjukt kryssande fram i floden av Honda Waves. En ung flicka svängde ut från en sidogata utan att se sig om, men Karis förare väjde elegant. Det här var landet där trafikanterna hade slutit en tyst överenskommelse om att inte köra på varandra.
De passerade en liten sjö, eller var det kanske bara en damm, innan han vände sig om mot henne i farten. ”Old town. Hanoi old town”, sa han. Hon nickade och önskade att han skulle titta framåt i stället för att agera turistguide. Han släppte av henne bara några kvarter längre fram och pekade på en dörr: ”Hostel.” Bredvid satt en skylt med stora bokstäver: ”LOVE PLANET”. Kari gav föraren de tre dollar han förtjänat och gick in. En kvinna satt i en liten reception. Hon svarade inte på Karis fråga om lediga rum utan vände sig i stället och hakade av en nyckel från en krok. ”Toilet in corridor. Pay in advan’ plea”, sa hon och räckte fram nyckeln.
Rummet var litet och bestod av en säng, ett bord och en stol. Kari sträckte ut sig på sängen. Hon längtade bort, trots att det här var bort för henne. Det var hit hon hade längtat för inte så länge sedan, hennes drömmars mål. När hon gav sig av från Stockholm skulle detta bli resan då hon äntligen fann sig själv. Känslan av att vara avskuren från omgivningen skulle brytas. Hon reste ensam, men hon skulle träffa människor som såg henne. Perspektiven skulle klarna. Men den verkliga Kari Solbakken ville inte visa sig i kontakten med allt det främmande.
Sängen var obekväm, eller var det kroppen som värkte? Hon satte sig upp och grävde med handen i ett av facken i ryggsäcken. Hon hittade en liten brun, mjuk tärning och smulade den innan hon stoppade den i en pipa. Hon gick fram till det lilla fönstret, öppnade det och tände på. Röken i lungorna dövade oron.

Hon vaknade inte förrän sent på eftermiddagen. Det tog en stund innan hon mindes var hon befann sig. Alla rum hon sovit i under de senaste två månaderna hade sett ungefär likadana ut. Vid fotändan av sängen låg en sliten handduk, men den fick duga, hennes egen var nog fortfarande fuktig. Hon gick ut i korridoren. Duschrummet låg längst ned, bredvid den gemensamma toaletten. Det strilande vattnet mot huden fick henne att må lite bättre.
Efteråt drog hon långsamt borsten genom det axellånga ljusa håret. Hon mötte sin blick i spegeln. Det var en blick från en människa som inte förstod vad hon såg och skrämdes av allt. Den var barnslig men utan barnets glimt av upptäckarglädje. Ansiktet såg yngre ut än tjugofem år. Näsan var kort och pekade lite uppåt. Ögonbrynen var tunna och vackert välvda. Överläppen var smal men underläppen något att bita i. Solen hade färgat det annars bleka ansiktet.
I väskan hittade hon ett par shorts som inte var alltför smutsiga. Hon gick ut på gatan och valde en riktning utan att veta vart den ledde. Trottoarerna var fulla av parkerade motorcyklar som tvingade ut fotgängarna i vägbanan. Trängseln på gatan var stor. Kvinnor i alla åldrar som med mjukt böljande gång balanserade två nedtyngda korgar hängande i ett ok över axeln. Unga pojkar, ständigt i rörelse för att kränga vykort och Lonely Planet-guider till ljushyllta utlänningar. Ljushyllta utlänningar som krävde billig service men inte stod ut med att behandlas som vandrande plånböcker.
En inkastare ropade sitt ”welcome, good vietnamee food” och Kari gick in, uppför en smal trappa och ut på en altan med enkla bord. Klientelet var hennes eget, backpackers som sökte den hemvanda tryggheten i varandras sällskap. En servitör lade en matsedel på hennes bord och hon beställde vårrullar och en soppa. Hungern värkte i magen och hon hoppades att det skulle gå snabbt att få maten.
”Hej.”
Hon tittade upp. En kille med hästsvans och solglasögon. Han log brett. ”Jack. Får jag slå mig ner?”
Kari nickade. Han beställde två öl, en till sig själv och en till henne. ”Varifrån kommer du?” frågade han och tog av sig solglasögonen.
Fem frågor, tänkte Kari. Backpackers vanliga lek. Sedan kommer han fråga mig var jag har varit och vad jag tyckte om Saigon, Na Trang, Hoi An eller Hue. Vart jag tänker åka och hur stor min reskassa är. Och så kommer han tjata om alla svårigheter han råkat ut för och ge mig sina små experttips om vad jag verkligen inte borde göra.
”Sverige.”
”Jag är från USA”, sa han och angrep i stället från en annan flank: den egna erfarenheten av världen. ”Jag har varit ute i ett halvår. Indien, Nepal, Thailand, Kambodja. Och nu är jag här.”
Kari drack av ölet. Who fuckin’ cares? tänkte hon samtidigt som maten serverades.
”Vietnam är verkligen speciellt för mig”, fortsatte han. ”Really special. Min pappa var här. Förut. Helikopterpilot.” Han formade händerna till en kulspruta och gjorde en ljudimitation. ”Han pratade mycket om Vietnam när jag var liten. Han är död nu, men jag önskar att han kunde se det här. Att vi är välkomna hit. Ingen anklagar oss för kriget. Bara man behandlar dom som likar så går det bra.”
Han log mot Kari.
”Det där kriget var ett misstag”, sa han. ”Flera år, massor av våra soldater dog. Kriget fördes på fel sätt, inte som numera. Jag är glad för att min pappa överlevde. Annars hade jag inte suttit här nu.”
Han drog handen längs sin hästsvans och log igen. ”Är du sugen på nåt annat än öl?”
”Såsom …?” Hon tittade på honom, lite mer intresserad.
Han formade handen till en pipa och förde den till munnen.
Den lilla bit hon köpt av en australiensare i Hue hade tagit slut kvällen innan. ”Okej”, sa hon.
De gick nedför den smala trappan. Trängseln hade avtagit ute på gatan. Det hade börjat skymma, en grönsaksmarknad runt hörnet höll på att stänga och människorna verkade vara på väg hem. Jack ledde henne förbi Hang Bac, gatan där hennes hotell låg. ”Silversmedernas gamla gata”, sa Jack och log igen mot henne, uppenbart nöjd med sig själv. De gick djupare in i Gamla stan. Kari undrade hur hon skulle hitta tillbaka till sitt rum.
Jacks rum var också litet men hade en större säng och egen toalett. Kari satte sig på sängen. Jack slog sig ned på en stol, öppnade en väska och tog fram en liten pipa och ett paket av plast. Han vecklade ut det och en svartbrun kaka blottades. Stor, tänkte Kari. Den måste vara flera hekto. Kanske ett halvkilo. Var har han fått tag i den där? Jack smulade av en bit med tummen och stoppade den i pipan. Han tände den, drog två djupa bloss och räckte den till Kari. Hon drog ett bloss och höll kvar röken länge i lungorna. Välbehaget spred sig snabbt ut i lemmarna. Ett bloss till innan hon gav pipan tillbaka till Jack. Han tog ett nytt bloss och flyttade över till Kari på sängen. Han böjde sig fram mot hennes ansikte, tryckte sina läppar mot hennes och blåste ut röken i hennes mun. Hon andades in och lade sig ned. Han gav henne pipan och medan hon rökte knäppte han upp hennes byxor. Eftersom hon hade löst sittande kläder i värmen hade han inga svårigheter att få ned handen mellan hennes lår.
”Nej”, sa hon. ”Aah, come on”, sa han och tog i hårdare. Hon försökte dra upp hans hand men han var starkare. ”Du vill”, sa han. ”Jag vet att du vill.” Trycket ökade. Hon kände att han skulle bli henne övermäktig.
När han var klar ställde han sig upp och knäppte sina byxor. Han såg inte åt henne. Hon vände huvudet mot väggen. ”Om du inte hade velat kunde du ha skrikit”, sa han. ”Men det gjorde du inte.”

När hon vaknade var han borta. Det tog några sekunder innan hon mindes. Huvudet kändes tungt. Hur länge hade hon varit här? Hon reste sig upp och tittade efter sina kläder. Byxorna låg slängda på golvet, trosorna vid fotändan av sängen. Hon drog på sig kläderna och öppnade dörren, men vände sig om i dörrhålet. På golvet under sängen stod väskan. Snabbt tog hon ett kliv framåt och stack in handen. Plastpaketet låg instucket under ett par plagg. Hon stoppade in det under blusen och sprang ut på gatan. Det var mörkt och helt folktomt. Hon försökte minnas vilken väg hon gått, men alla gator såg likadana ut. Hon hörde sig själv gny: ett lågt, djurlikt ljud. Hon sprang längs gatorna, genom kvarter efter kvarter.
Plötsligt såg hon skylten: ”LOVE PLANET”. Den uppenbarade sig ur tomma intet. Hon andades ut och bultade på dörren bredvid. Efter en stund kom kvinnan som suttit i receptionen. Ögonen var halvslutna. Utan ett ord släppte hon in Kari.

På morgonen bad Kari att få låna telefonen. Hon slog det lokala telefonnummer som resebyrån i Sverige hade givit henne. Representanten för flygbolaget svarade att det fanns enstaka platser till dagens flight men det kostade etthundra dollar att boka om biljetten. Kari räknade sina sedlar och sa ja. Ute på gatan stoppade hon en taxi. ”How much to the airport?” ”Fifteen dollar.” ”I have twelve.” Taxichauffören öppnade passagerardörren.

Sjutton timmar och två stopp senare landade planet på Arlanda. Kari hade svårt att hålla sig på benen när hon gick in i terminalbyggnaden. Hon kände sig smutsig inifrån och ut. Hon tyckte att folk stirrade på henne. Plastpaketet under blusen brände mot hennes mage. Hon följde strömmen av människor utan att veta vart hon skulle gå för att komma ut. Längs en butiksgata, ned för en rulltrappa, genom ett par glasdörrar som öppnade sig automatiskt. En stor hall där bagagebanden snurrade. Hon tittade sig omkring. Paris, stod det på en monitor i taket. Det var där hon mellanlandat andra gången. Hon ställde sig vid bandet. Längre bort satt en skylt på väggen: Tull. Kari kände hur knäna ville vika sig. ”Hur är det fatt?” frågade en man i kostym. ”Var är toaletten?” frågade hon med svag röst. Mannen pekade. Hon gick så snabbt hon kunde men hann inte få huvudet över toalettstolen innan hon spydde.
När hon kom ut hämtade hon sin väska från bandet, den sista som fortfarande herrelöst snurrade runt. Hon gick mot utgången, mot tullskylten med tillägget resande direkt från ett land inom EU. Hon fattade väskan med bägge händer och höll den framför sig som en sköld. Blicken var riktad framåt. Två uniformerade män pratade med varandra bakom en bänk, -uppenbarligen tullare, men de verkade inte ens märka att hon gick förbi. En skjutdörr öppnade sig, där utanför stod människor. Ett steg till så var hon ute bland dem.
”Ursäkta!”
Hon hörde rösten bakom sig. När hon vände sig om stod de bägge uniformerade männen i gången. Den ene mannen log. Han såg snäll ut.
”Kan du vara vänlig och komma tillbaka? En liten kontroll, bara.”