Söndagsmannen
Kapitel 1 - 2 - 3 - 4 - 5

För länge sedan möttes vargen och renen för första gången. Vargen skrämdes av renens stora horn och mörka ögon.
”Vad ska du använda dina taggiga horn till?” frågade vargen.
”Ja, nog är dom taggiga”, svarade renen. ”Men jag har just fått liv och vet inte hur hornen ska användas.”
Men vargen kände sig fortfarande inte säker.
”Varför stirrar du på mig med dina stora svarta ögon?” sa han.
”Jag vill inte göra dig rädd så jag ska vända bort blicken”, sa renen.
Nu var det renens tur att fråga.
”Men vem är du? Skräcken får mig att skälva när jag ser dina gula tänder och ditt röda gap.”
När vargen hörde att renen vek undan och att han framkallade skräck hos henne, svängde han långsamt med svansen och morrade fram sitt svar: ”Akta dig för mig, för jag är mycket hungrig.”
Från den stunden har vargens makt varit större och renen varit dess villebråd.

*

Med van hand lät han linan med krokarna löpa ut i vattnet. Det var gråmulet och regnet hängde i luften, men det var ovanligt stilla för att vara Norskehavet. Den lilla båten skvalpade försiktigt fram. Av erfarenhet visste han att vädret kunde slå om snabbt, ur stiltje kom storm. Det hade aldrig hindrat honom från att ro ut. Han trivdes på öppet vatten, långt från land.
Bergen bakom honom var som katedraler. De reste sig rakt ur havet, höga och mäktiga, gamla och fårade, vart och ett med sitt eget grå ansikte. Även om ingen kunde lägga märke till det ens under en hel livstid förändrades deras utseende ständigt. Oändligt långsamt men ändå obönhörligt vittrade de sönder av vindarnas orgelmusik.
Han såg dem inte längre. De hade alltid funnits där. Andra människor kom hit för att låta sig bli bergtagna, vandra uppåt och nå närmare himlen, kanske för att få gudomlig kontakt. Men han var som de andra bofasta. Han tog bergen för givna. Om han haft fallenhet för filosoferande eller grubblerier hade han säkert betraktat dem som vaktposter, ett skydd mot alla hot. En gång hade han lämnat öarna, försökt lämna dem på allvar alltså, men det hade inte gått bra. Sedan dess hade det bara blivit nödvändiga tripper till fastlandet och några enstaka charterresor söderöver.
Han var en annan nu. Levde ordnat. Vem skulle ha trott det förr i tiden? Det hände att tankarna vandrade bakåt. Alltmer sällan, bättre att inte rota i det som varit. Men ibland hände det. Vart tog hon vägen? Skulle hon någonsin få veta?